Trött

Kockan hann bli typ 03.30 innan jag somnade "i går". I dag vaknade jag lite innan 07.... Jag behöver mer sömn än såhär. Jag sover så dåligt när jag sover själv nu och jag sover jämt själv, tycker ändå inte jag blivit så tjock än och värre kommer det bli men jag är redan totaldissad av sambon som hellre sover i källaren på en oskön soffa... Oh well... 

Ska snart dra upp kidsen så vi får fly fältet en stund så att vi kan få det lite städat här :)

I går fick jag lite panik. Fick sån kramp i magen så jag blev faktiskt riktigt rädd. Plockade fram telefonnummer till gynakuten och började planera vilka jag skulle ringa. Jag kände inte att jag ville köra själv och jag var själv hemma med barnen. Detta betyder att jag måste fixa barnvakt OCH skjuts. Jag har ju bara en person här. Min syster. Klockan var halv nio och jag visste ju att hon skulle upp och jobba i dag. Mamma likaså. Hon måste dessutom köra hemifrån vilket tar sin tid också. Hann få lite smått panik innan jag verkligen kunde lugna ner mig och krampen faktiskt släppte. Sen var det ingen tvekan om att det är en blivande fotbollsspelare där inne :) Det var väl dels därför jag hade svårt att somna sen men det är värt att ligga vaken när man känner dessa kickar :) Jag gosade ner mig med världens finaste pojkar i Milos säng och kollade på film till typ 23.00. Det behövde jag.

Givetvis så spenderades natten med att fundera ut en plan på hur jag skulle kunna lösa detta om liknande händelser drabbar mig i framtiden. Jag har ju inte så många här. Kanske får flytta?! ;) Jag har haft alldeles för bra graviditeter så jag oroar mig mycket, onödigt mycket kanske. Men jag måste ha en plan. 

Det blev mycket funderingar på framtiden när jag låg vaken. Tre barn. Klarar man ha tre barn när man är själv så mycket? Min mamma klarade det men hon besitter någon form av superkraft. Jag hoppas att det är något som träder i kraft när nummer tre kommer till världen för just nu känner jag inte av denna kraft alls 😳 

Jag får sån panik över att denna bebisen inte kommer få plats i detta huset. Tveksamt om vi får in en spjälsäng i sovrummet. Skötbord finns det inte plats för alls. Inga garderober. Jag vill kunna gå runt och mysa, vika kläder och bädda sängen till bebisen om några månader, de sista veckorna innan h*n kommer. Som det är nu så kommer ungen få whiplashskada om man ska kunna dra upp och in vagnen i huset genom entrén och sen då? När den kommit innanför dörren? Ja där kan den inte stå, alldeles för litet. Tycker att detta är normala känslor, jag vill verkligen ha allt färdigt och kunna njuta av den första tiden. Jag vill ha det bästa för ALLA mina barn. Hatar "det löser sig".... 

Jisses ja, jag hann fundera lite i natt. Och nu fick jag ur mig lite av det. Så nu kan vi snart åka till fiket för frukost och sedan en Pokémonrunda 😊👍 Pusshej!