Det här med att inte klaga ;)

Det är inte så lätt som det låter. I dag är jag trött och så fruktansvärt opepp på att jobba. Milo undrade i går om inte vi med kunde vara lediga i dag, lite jobbigt att förklara att det bara är de andra två som får åka på semester denna gången. Men näääästa år kanske. Det är inte lätt det här 😔

Han kom dock på bättre tankar sen och sa att veckorna går jättefort nu och han längtar så till bebisen kommer. Vi räknade på hur många mammaveckor det är kvar, det är ju bara 6 stycken! Då kom det ett litet glädjetjut och han började liksom studsa upp och ner. Han kommer bli en sååå bra storebror, jag sa det till honom då sa han att han kommer nog faktiskt inte vilja byta blöjor 😂 Jag förklarade att jag bara skojar när jag säger att de ska byta blöjor på bebisen. Det lär nog bli mitt jobb 😉 och han blir inte en sämre storebror för det.

Nu har jag gjort 70 % av graviditeten och är i vecka 29. Bebisen är cirka 35 cm lång nu. 35 cm är ganska mycket, inte konstigt det sparkas och buffas där inne när jag försöker sova på mage 😉

Det är mysigt också, självklart! Det är bara att jag är så otroligt rädd för förlossningen denna gången. Jag är på riktigt orolig att jag inte ska klara det. Ändå har jag inte haft några superhemska förlossningar innan men jag är nog mer medveten nu, vet hur mycket som kan gå fel och allt som kam hända. Jag vet att oftast går det bra. Denna gång är jag orolig för avståndet också, 6 mil är ganska mycket. Risken är ju väldigt stor att det drar igång när jag är hemma själv eller hemma själv med barnen, det är ju så mycket som ska klaffa. Men visst de är stora nu så de klarar ju av att vara själva en stund om de har varandra ❤

Jag vill ha allt klart, gärna en månad innan. Jag vill veta vilka jag kan räkna med när det sätter igång. Japp, önsketänkande! Fast just den dagen då det börjar, en dag på hela året, den dagen bestämmer jag. Allt. Och jag kommer inte tänka på någon annan, tänker inte anpassa mig efter någon annan förutom den som bestämmer liiite mer än mig här, bebis. 

Alltså ni förstår att jag tänker mycket. Grubblar. Jag vet hur mycket hormoner jag har nu och hur lätt jag har till gråten. Jag vet också hur mycket hormoner som gick bananas när Theo föddes, då grät jag hela tiden de första dagarna. Jag kommer ihåg att jag blev lämnad själv med denna lille gosse första kvällen hemma. Jisses vad jag grät. Och folk ville hälsa på innan man tagit av sig skorna, och jag grät. Älskade denna lille Theo från första sekund och det är ju så överväldigande! Så mycket känslor! Det går ju liksom inte att förbereda sig.

Med Milo var det annorlunda, allt gick jättebra. Inget gråt alls vad jag minns nu. Då hade jag dessutom gjort det innan och det visade ju sig att jag kunde! Theo blev ju jättebra 😍 Men förlossningen med Milo var värre. Det var nog för att jag räknade med att det skulle gå snabbare än vad det gjorde. Det tog inte jättelång tid, om jag minns rätt så var det väl 3-4 timmar på förlossningen. Men det gjorde ont, det gjorde mycket mer ont än jag mindes. Fick ju det förklarat för mig efteråt att han inte riktigt låg som han "skulle" och att det var därför det tog lite längre tid och gjorde mer ont. 

Jag längtar just nu bara till jag har min bebis i famnen och allt det jobbiga är över. Jag kommer ju klara det men alla dessa tankar! 

Jo men det där blev ju lagom långt 😉 Nu ska jag i alla fall strax jobba en stund och ikväll blir det bara mys ❤ Det stora problemet är hur vi ska sova nu om nätterna. Tror det blir en natt hos Milo först och sen en natt hos Theo. Vi får se hur det går. De sparkas väl förhoppningsvis inte lika hårt som den jag brukar dela säng med 😬 Pusshej!