Milo blev riktigt dålig i natt och började yra och hade nästan 40 graders feber. Han blev yr och sa att han inte kunde stå upp. Han hade ont i halsen och var jättesnorig. Vi gick upp och drack lite vatten, han ville inte ha någon Alvedon då sa han att han skulle kräkas... Vi gick tillbaka och kröp ner på madrasserna på golvet, som alla barnlördagar. Jag fick gå upp och hämta en hink för han sa att han mådde illa. Sedan låg han och yrade i sömnen ett bra tag och bebisen gillar inte att ligga på golvet så jag kunde inte hitta ett skönt sätt att ligga på så jag låg vaken och snurrade och flög upp varenda gång Milo rörde på sig ifall han skulle kräkas.
Till slut kunde jag somna om och vaknade av att en snorig och jättevarm Milo ville gosa och kröp upp på mig. Det jag låg och tänkte på halva natten var ju givetvis tänk när bebisen är "ute" och någon av mina killar blir sjuka. Då blir det tufft. Man kan ju givetvis inte vara beredd på det så, men man tänker ju på allt. Eftersom sambon kommer att vara borta mer än hemma så kommer jag att vara själv typ hela tiden. Det är ju inte direkt så att en annan kan dra iväg på semester bara sådär titt som tätt.
Vi tar den här dagen sakta och säkert och myser bort det jobbiga så tror jag att de positiva tankarna kryper tillbaka. Det kommer ju givetvis att bli supermysigt mesta tiden som kommer men ibland när det är jobbigt ser man bara det jobbiga. Milo tjatar om att han längtar till sommaren för då kommer bebisen. Han är lite orolig att han fortfarande ska ha ont i foten då så han inte kan gå med barnvagnen så mycket ;-) Theo vet jag kommer att vara världens hjälpsammaste, det är han redan! Om man ser det på ett annat sätt: tänk om Milo varit 2 år nu och Theo 5 år. Då hade vi snackat jobbigt.
Nu ska vi vända den här dagen och göra en mysig frukost och ta det jättelugnt och bara mysa! Pusshej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar